Load.
Det är gott med en kall öl efter en lång dag på jobbet. Jag äter en banan. Men annars var idag den första dagen på jobbet. Eller; praktiken. Markera; stor, stor skillnad. Det är ganska tydligt att jag inte borde vara journalist alls. Till en början lämnar personalchefen över mig till en man som inte har något hår på huvudet. Jag vinklar ansiktet mot solen och stirrar fascinerat. Annars vet jag inte hur han ser ut, men han har inget hår på huvet. Alltså, nada. I fyra timmar sitter vi instängda i ett rum. Eller en timme äter jag lunch. Ensam, för jag är ensam. Så surt med vegetarisk dagens och så får man spagetti med krossadtomat-sås på. Jag hittar en hel (HEL) oförstörd klyfta vitlök i såsen. "Fin" tänker jag. Han har en kurs, mannen utan hår. I långa passager sitter jag bara och slöstirrar på hans flint. Den är märkligt äggformad. Nästan som ett båtskrov upp å ner. Som om hans mammas starka sätesmuskler klämt till skallbasen på honom. Som en inkorporerad punkarkam. Märklig är den. Ett tag funderar jag ut eventuella saker hans föräldrar tvingat honom bära som huvudbonad under uppväxten. En vägkon, kanske.
Uppe på min avdelning bor det en skräckinjagande man från en östgötsklingande trakt. Han ser ut som James Hetfield. Jag vet inte vad han heter. Jag tänker på honom som James Hetfield. Ja, det är en skräckinjagande upplevelse att praktisera. Alla hatar en och är blasémässigt avdankade. Jag är en av tio tusen och tusen praktikanter som ringt och tjutit och tjatat för att få komma in och som får sitta vid ett bord och skriva lite blaj och aldrig riktigt bli en av gänget och sen är det tack-tack. Hejhej. Så känns det. Under dagen, som mer blir som eftermiddagen eftersom den fantastiska mannen utan hår instrurerar mig fram till mätta halv två, hinner jag skriva en "hej-och-hallå-där"-telefonare, en notis om ett par och avskriva en grej som faller. Telefonaren går till en präst, ja, han tror visst på gud, det verkar ju helt sjukt! Men mest präglas dagen av mina tio tjocka korvabitar till fingrar och tafflande happande över mac-tangentbord. Så visst känner jag mig lite glad att högskoleutbildningen lärt mig den mest adekvata informationen inom it-branschen av alla. Skillnaden mellan mac och pc. Kortfattat kan man kalla den controlheteräppleknappen eller äppleknappenärcontrol. Så när man vet det är allt precis som vanligt. Fast saker flyger fram och tillbaka över skärmen och jag känner tafflig panik och biter mig i läppen och tänker "men vad faan nu då" flera gånger i minuten. Annars är det precis samma.
Uppe på min avdelning bor det en skräckinjagande man från en östgötsklingande trakt. Han ser ut som James Hetfield. Jag vet inte vad han heter. Jag tänker på honom som James Hetfield. Ja, det är en skräckinjagande upplevelse att praktisera. Alla hatar en och är blasémässigt avdankade. Jag är en av tio tusen och tusen praktikanter som ringt och tjutit och tjatat för att få komma in och som får sitta vid ett bord och skriva lite blaj och aldrig riktigt bli en av gänget och sen är det tack-tack. Hejhej. Så känns det. Under dagen, som mer blir som eftermiddagen eftersom den fantastiska mannen utan hår instrurerar mig fram till mätta halv två, hinner jag skriva en "hej-och-hallå-där"-telefonare, en notis om ett par och avskriva en grej som faller. Telefonaren går till en präst, ja, han tror visst på gud, det verkar ju helt sjukt! Men mest präglas dagen av mina tio tjocka korvabitar till fingrar och tafflande happande över mac-tangentbord. Så visst känner jag mig lite glad att högskoleutbildningen lärt mig den mest adekvata informationen inom it-branschen av alla. Skillnaden mellan mac och pc. Kortfattat kan man kalla den controlheteräppleknappen eller äppleknappenärcontrol. Så när man vet det är allt precis som vanligt. Fast saker flyger fram och tillbaka över skärmen och jag känner tafflig panik och biter mig i läppen och tänker "men vad faan nu då" flera gånger i minuten. Annars är det precis samma.
Kommentarer
Trackback
