Det värsta med c-uppsatsen.
Det värsta med c-uppsatsen är att den dödar en inifrån. Jag vet inte om det är det värsta med c-uppsatsen. Det finns en sådan bredd av grejer som dödar en med c-uppsatsen att det är svårt att avgöra vad som egentligen är värst. Det går liksom inte att gradera. Det är bara en grå sörja och mitt i denna sörja stönar jag runt och slår in i vassa kanter som träffar en i midjan eller på utsidan av översta låret och det gör sådär jävla ont.
Det värsta med c-uppsatsen är ackompanjemanget. Jag har ett sånt där resefodral med cd-skivor i med kanske 20 skivor. Alla andra skivorna packar mmö in i sin bil och kör ner till Pärlan vid sundet. Skivorna i resefodralet är snabbt igenomlyssnade, främst eftersom jag lyssnar på skiva ungefär precis hela tiden. Ibland hookar jag i den andra c-spelaren också och lyssnar på två samtidigt. För stereo upphöjt i två. Och eftersom uppsatsen skrivs på plats hemma hos morsan i linköping är inte det här reservlagret så vidare utvecklat. Och jag orkar inte sitta och klyscha och lyssna på winnerbäck i linköping och vara nostalgisk en jävla gång till. En dag lyssnar jag på magnus uggla. En dag i bilen lyssnar jag på BWO. "Men vad fan i helvete är det här" säger jag rakt ut genom vindrutan mot rödljusena och knappar hårt på skip-knappen tills jag har skippat mig igenom hela skivan och börjat om igen.
Igår på kvällen rannsakar jag resefodralet och kryper jag ihop med jimi, nu snurrar desmond decker. Det är sedan jag upptäckt att jag inte ens har revelations-skivan med mig. Det värsta med c-uppsatsen är ackompanjemanget.
På tordagskvällen vallar mamma mig igenom ikea och jag som inte varit ute på säkert flera dagar och än mindre sett en människa går vänt brevid henne. Jag är en gaggig lite pensionär i en krum kropp med vattniga ögon och blek hy. Min kropp har börjat svälla ut över kanterna. Jag äter men jag känner ingen smak. Jag sover men jag sover jävla dåligt. Ibland får jag för mig att jag vill ha sex. Men mesta delen av tiden sitter jag framför datorn.
Det är alldeles fantastiskt när jag får prata med MB en dag och bara får prata med någon. Det är som jag glömt bort allt livet där utanför. "Du, om jag någonsin var sån som kom hem till dig och diskade och grejjade någon gång ibland så är det inte så längre,"säger jag. Jag vill ha mitt liv tillbaka.
Mamma vallar mig igenom ikea och jag tror att jag äter en såndär stor vit laktos. Det är iallafall något sånt som har droppat på mina byxor sen jag tar på mig dem idag.
I sthlm sitter alla och här sitter jag. Jag sa "Jag kommer tillbaka om ett par dagar". Jag kanske aldrig kommer tillbaka. Mitt rum kommer att falla i bitar och bostadsbidraget landa alldeles oanvänt på en hallmatta någonstans. Kanske är det här the doom.
Min mammas gästrum, ett hysteriskt matbord som är intryckt mellan sängen, där jag sover, eller sängen, där jag staplar alla mina böcker och billybokhyllan och fönstret. De där jävla getingarna som surrar i fönstret och som det tar ett jävla tag att fånga och släppa ut. Solen-värmen utanför fönstret och det kanske har blivit sommar. Framåt dagen kommer mamma hem från chokladfabriken och jag svettas i tinningen när jag gör överdrivna felberäkningar av hur länge jag suttit den dagen och om jag ska våga mig på att räkna timmarna som timmar eftersom jag bara med tveksamhet arbetar med 100 procentskraft.
Jag hade så gärna gått ut. Jag hade så gärna tittat på lite grejer. Kanske träffat lite folk. Gått en sån där jävla-runda som jag brukar från morsan och upp i gottfridsberg eller bort mot skägget och sen nafsa på valla och ta rundan ner och vandra bland villahusen och kanske gå förbi den fantastiska statyn på westmansgatan och bara förbi trädgårdsföreningen och kanske titta på ån och vattenvägen och sen genom stan och ågatan och hem. Idag tror jag att jag tog på mig ett par byxor. Och den där slitna, slitna therapysskivan på min beloved pubertetsspelare. C-uppsatsen blir min grav.
