Psykolog light.
Min mamma uppfostrar två mongobarn. Ett mongobarn som springer hos aspirerande psykologer och kväker ur sig om sin taffliga barndom som gett honom sådana bry att han har svårt att hantera dem själv och ett mongobarn som ordnar det så jävla för jävligt för sig i vuxen ålder att hon inte kan med att hänga upp sig på den lika för jävliga barndomen.
Jag gråter. Jag gråter när hon pratar och jag gråter när jag pratar. Jag gråter när det är tyst och när hon ställer frågor och när hon på sitt så där alldeles fantastiska mammalugnsvis summerar det vi tidigare har sagt.
I väntrummet när jag samlar mina tankar och surklumpen i halsen redan börjat formats undrar jag ett tag vad jag gör där. Och att jag inte alls passar in och jag inte har nån jävla rätt att vara där. Jag kanske tar tiden från någon med riktiga issues. Egentligen borde jag gå ut och ner på gatan och fan skärpa till mig. Det är väl fan ingenting att hojta över!
Men så känner jag efter med pedagoghjärnan och tänker på lilla boken som jag slagit in så ordentligt i brunt glansigt papper och läst med sidorna halvstängda på tunnelbana och pendeltåg och köpt en stiftpenna med suddiludd därbak och kryssat i frågorna från svaren och räknat poängen och kollat hur illa däran jag varit. Och hur den avskalat och sansat pratat om skam och ångest och att man inte ska tro att man inte får. Eller att man ska behöva skämmas för att man är dumihuvet och i vissa skeden i livet måste be om hjälp och vända sig till någon som kan hjälpa en med det som ställer till det. Och sen sitter jag kvar. Och tänker "Ja, vad skulle MB säga sen om jag skitit i det och gått hem nu när hon vet att jag skulle hit och sitter i samma samtalsfåtölj själv?".
Jag ska ljuga inne i rummet. För jag gillar inte alls den sura lilla tanten som har tittat ut med hat genom dörrens öppning och smällt igen den med brak och promenerat i korridoren i en alldeles helt horribel fleece-väst med karolinska institutet-tryck. Och blommiga, lika helt sjuka träskor. Det är dessa jag fokuserar på, i slutfasen av allt mitt ljug, det är precis innan hon kommit till toppen med sitt lirkande och jag intensfierar mina tankegångar för att sursmäcket i halsen börjat bubbla nåt så in i helvete och det är alldeles, ganska självklart att det snart kommer att ejakulera. Blomsterskorna, som jag försöker stirra igenom plast ytorna i fåfänga försök att se det hysteriska roandet i dem och kanske, kanske börja skratta lite. Istället.
Men det gör jag inte. Och hon lirkar ur mig, smidigt och bestämt. Jag sköter mitt ljug så jävla bra. Eller lite halvbra, när jag med svajjig röst drar den om apati och nedstämdhet. Sen lirkar hon. Och då är det bara nedräkning (tre-två-ett) tills svajjet blir avgrundsvrål och surbollen exploderar i snor och outsinliga strömmar av saltstänkta hav utmed mina kinder.
Och sen sitter hon i en röd fåtölj och jag sitter i en röd fåtölj som är sådär smakfullt bara halvt småvridna ifrån varann och så tittar jag inte på hennes blommiga skor utan på benen till hennes kontorsstol och berättar för dem upp och ner och allt det där som jag haft formulerat i ord in i hjärnväggen för att jag sagt det så många gånger till mig själv att jag nästan kräks. Och mina ord går "Stockholm-malmö" "Stockholm-malmö" "Stockholm-malmö" på det där sättet som är hela min stockholmska personlighet. Hon får nästan försvara då jag blir tom i blick och hur jag bara är en jävla sucker. Och så gråter jag. Och har ryst när jag kommit in i rummet och sett lilla öppnade lambi öppet lapande på bordet och snålar sen en serviett när händerna och palestinasjalen och fejkpälskragen är fanhelvete vad blöta och när det blir andra servietten och jag bett mig själv på tusen olika rara vis att sluta gråta börjat papperet bli smakfullt rött också för då faller mina interna organ samman.
Vi kommer inte fram till något. Och kanske är det inte meningen, tyvärr. Jag lyckas korka igen mina ögon med bomullspads och häftnitar till en ände men har den fashionabla darr-tjockbollsrösten tills jag lyckas ta henne i hand och packa mig ut därifrån.
Jag åker till karlberg och bussar hem och tittar på min orkidé och eldar på mitt änglaljus som jag just borrade hål i ögonen på så att hon har grinat lila stearin ur högra nu i alla fall. På skivan Audioslave. Och andas.
