Kriget med mig själv.
Depressionen börjar med det oskyldiga läsandet av en bok som handlar om självhjälp vid depressioner. Då är jag ännu inte deprimerad. Kanske börjar det tidigare än så. Kanske börjar den när Caroline ska börja på kursen Multimedial gestaltning I och måste bestämma om hon ska köpa den smådyra instruktionsboken i flash 8 som hennes föreläsare skrivit. För det är då hon pricerunnar boken och så småningom hamnar på bokus hemsida. Och det är där som hon invid sidans högerkant finner boken. Depressionsboken. Inte kan det väl vara i en sån där ”Personer som köpt den här boken har även beställt dessa böcker”-kolumn. Förhoppningsvis är det i en ”Veckans extra specials”-kolumn. Annars är det så att personer som lär sig det som jag lär mig blir som jag.
Den är jättebillig! Den verkar jättebra! Bara trettiåtta pix och din hjärna på ett fat och all världens kognitiva kunskaper om omvärldens oförståelser och irrelevanta beteenden! Så den köper jag. Och dyra skolboken. Och en fantastisk rosa alldeles hysterisk variant av Brott och straff i pocketvariant som sedan dess legat på nattussbordet och liksom väntat på att bli tagen i och svurit över att den kommit längst ner i stora bokhögen och att depressionsboken, som varit dess enda rival, liksom aldrig fan vill ta slut.
Det här är väl ungefär i november. Det går ganska bra ända in i december. Jag läser lite i boken på kvällen innan jag somnar och jag läser några sidor här och var. Ibland blir den liggande i flera dagar. När jag åker till malmö läser jag den inte alls, än mindre tar jag med den. Jag läser den på tunnelbanan och på pendeltåget. Men först sitter jag en morgon på kanten av sängen och slår in den i brunt, gediget a4-papper och klipper hörnen och tejpar så noggrant och gör plats i ryggen så att den ska gå att stänga. Sen läser jag den tryckt mot väggen på pendeltågsvagnen och öppnar den inte alldeles helt så att de som sitter bredvid och runt om ska se rubrikerna i seriffer och svart;
”FYRA STEG FÖR ATT ÖVERVINNA ENSAMHET”
”ATT FÖRSTÅ OCH BESEGRA SJÄLVMORDTANKAR” och
”TANKEMÖNSTER VID DEPRESSION”.
Ibland tänker jag att om någon skulle fråga så kunde jag säga att det är kurslitteratur. Så jag försöker se uttråkad ut.
Då, till en början, när de radar upp olika varianter av depressioner är jag skämtsamt objektiv och läser varje rad med ett sakta skakande huvud. ”Nej, inte jag” ”Det här är inte jag” ”Så tänker inte jag”. Det tar ända framåt jul innan jag på grund av en helt fantastiskt bedårande v-i-r-u-s-i-n-f-e-k-t-i-o-n som håller järngrepp om mig i två hela veckor (Ja, kom gärna tillbaka. Ja, gör det! Det var så fantastiskt trevligt!) och som gör mig smått beklämd av att behöva avboka allt jag någonsin planerat och fortfarande inte köpt en enda julklapp och inte haft chansen att göra det, som jag börjar känna mig lite sur. Då kan jag glatt, upptoppad på ibumetin, läsa i boken och ge mig själv en diagnos. ”Sekundär depression”. Jag bläddrar tillbaka i boken och läser ”Depressioner till följd av fysisk sjukdom eller andra psykiska störningar benämns ’sekundära’. Depressionen är inte bara en reaktion på sjukdomen utan en del av själva den medicinska åkomman”. Under utlösande faktorer hittar jag ”medicinska åkommor såsom ... virusinfektioner”.
Hell breaks loose när jag blivit frisk. Det kommer när jag blir förlovad på julafton och jag får fem dagar med min blivande man innan vi måste skiljas igen och jag åker tillbaka till stockholm för att jobba och sen alldeles praktiskt kastar mig in i ett mastodontarbete som jag visserligen roas av men som tar tusen år av min tid och all min kraft.
Det är när han återigen åker hem. När jag åter tvingas på tåget. När vi får mejla möjliga bröllopslokaler till varandra och jag sitter ensam framför datorn vid fönstret med den skinande, blingande hånflinande ringen på fingret och går och lägger mig ensam. Äter ensam. Tittar på teve. Gråter ensam. När jag ibland tittar på ett fotografi av honom och tänker ”Men han ser ju bra ut ju!” När han ringer och berättar vad han gjort. När jag inte får träffa honom igen. Och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen.
Skolan är ju snart slut, säger mamma.
Depressionen toppar inte på söndagen men den eskalerar och jag ringer och skriker så högt i telefonen på min mamma om blod och död och när hon inte vill höra vad jag säger för att jag bölar med munnen full av spott och inte kan ge mig annat än att ”Det inte är lång tid kvar” smäller jag telefonen så hårt i golvet att den ligger där öppnad och gapande sen och senare när det ringer och jag inte svarar ringer med en knasig, utomjordisk signal. Sen ringer jag till min bror och skriker inte alls mer men gråter så maniskt att hela kroppen skakar, och han som inte behövt ta hand om mig så tidigare sitter på ett tåg från köpenhamn med sin klass. Han säger jag måste ringa nån. Han säger att jag måste prata med nån. Och jag grinar att det har jag ju gjort.
På måndagen flyr jag in på toaletten när mina vänner skojar med mig och jag inte klarar av situationen.
Det börjar tidigare än så. Det börjar i Malmö i oktober 2004 när jag en dag vänskapligt och naivt går från datorn i sovrummet in till Mmö som sitter i vardagsrummet och helt kompis med honom säger:
”Men du följer väl med mig var jag åker i världen, va?” och han med en fnysning sådär otrevligt som man bara kan svarar:
”Näe.”
Då har jag suttit vid datorn och bestämt mig för att söka min en helt fantastisk utbildning. Som finns i Stockholm. Och surfat vhs och kollat kurskoder och vetat vad jag ska göra.
Jag gråter i två dagar då. Det är ett sådant där tillfälle när man redan vet. Och jag skulle gått.
Det är först på kvällen av den andra dagen som Mmö sätter sig bredvid mig och jag tror inte det är vid badkaret men vid sacco-säcken och gråter med mig.
