Det här blir en jävla resa.
Problemet med att sätta in en förlovningsannons:
Nu hittar jag det inte i Svenska skrivregler, men i alla fall, det som jag kommer ihåg tydligast av alla 70 poäng under min utbildning är det här: "Om svärord absolut MÅSTE vara med, ska man inte stöka till det. Orden ska stavas som de stavas, som "jävla" och fan inte "Djeflva".
Upptakten till detta är att fantastiska otroliga östgöta correspondenten ringer mig en onsdag på kvällen, och Per, som verkar vara en småsur, men lite fjäskig man, presenterar sig och säger: "Hej, jo. Vi sitter och tittar på din annons här och vi har kommit fram till att vi har lite problem med ett av orden.." "Jo, du ser. Annonsen är okej i sig, men det var just ett av orden som vi tyckte var lite opassande.."
Det är Jävla, som han pratar om.
Så jag pratar med honom och är trevlig mot honom och förklarar för Per när han försöker läxa upp mig på nåt kvasiintelektuellt sätt med hur opassande ett hädningsord är i tryckta medier att jag minsann läser till journalist och mer än väl förstår gränsfallet som ordet innebär. Kanske kan man parera det med ett mer avdramatiserat ord som "himla" säger Per.
"Men vaddå? Är det en kristen tidning eller?" säger mina kursare när jag återger samtalet för dem på första rasten dagen efter. "Nej, men det är ju f-a-m-i-l-j-e-s-i-d-o-r-n-a det handlar om och där ska det vara trevligt och gemytligt så att pensionärerna ska trivas" svarar jag och broderar på egen hand ut Pers argument. Då jag suttit en hel lektion och skrivit upp synonymer till jävla. Trevligare som "rejäl", "ordentlig" och "kors i krösamoset" och otrevligare som "helvetes" "kukarns" och As egenkomponerade "fitt-". Aptass vet jag inte var det kvalar in.
"Men går det bra med himla då?" säger jag till Per i telefonen. Det är ju iallafall ett kraftord, medlar hjärnan. Men då har Per ändrat sig. "Mja, nje, nja... det kanske inte är så passande det heller när jag tänker efter" bangar han.
Jag ska ringa honom på torsdagen. Jag hinner inte komma fram till något tills torsdagen. På fredagen när jag har sovmorgon och sover alldeles för länge ringer telefonen och skär sig in i min sömn.
"18 signaler!" skriker jag i luren till mmö senare. "Hur FAN kan man ringa 18 signaler!? Och två gånger efter varann dessutom! Jag bor för i helvete på arton kvadrat! Om jag inte hunnit svara på fem signaler så kommer jag antagligen aldrig göra det!"
Det känns som ett tecken från Per. Jag vet ju om att det är ett tecken från Per. I alla fall fungerar hans telefonterror av mig på fredagsmorgonen och jag blir så orolig och rastlös att jag omedelbums drar mig ur sängen och med varfyllda ögon drar till mig blocket med alla backup-plans och glor igenom dem. Jag ringer mmö. Vi samsas. Sen ringer jag Per.
Per är sur idag. Jag presenterar mig glatt och har inte alls nån morgonröst. Han svarar avmätt att han försökt ringa mig, jag hör inte hur många gånger. Efter ett alldeles för långt samtal gällande stavning och placering av apostroftecken är vi båda jätteglada att samtalet tar slut. Jag är översvallande trevlig för tidningsfolk ska man fan inte jäklas med. Jag kommer aldrig få en praktikplats på corren.
På tisdag får ni se hur det blev.
