I love you but I've chosen darkness.
Hej.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans sedan 2004. För två och ett halvt år sen kom jag in på min drömutbildning i Stockholm. Han är åtta år äldre än mig och har bott i Malmö hela sitt liv. Han har familj och jobb där så han ville inte flytta med mig. Vi sa att vi skulle försöka ändå. Vi åker varannan gång till varandra och ses två gånger i månaden. I julas förlovade vi oss och allt var bra. Jag har bott hos honom i Malmö varje sommar och det är planerat att jag ska flytta ”tillbaka” dit när jag är färdigutbildad.
Det har varit oerhört svårt för mig att anpassa mig till livet i Stockholm, framför allt eftersom jag hela tiden varit på ”resande fot”. Jag har varit mycket deprimerad medan min pojkvän har varit mer passiv. Vi har haft mycket telefonkontakt men han har mycket svårt att förstå mig.
Jag har ofta känt mig bitter under de här åren och mycket ifrågasatt hans kärlek till mig. På senare tid har jag ofta känt mig arg, helt rasande, speciellt då jag träffat lyckliga par. Jag skriker på min pojkvän och frågar honom varför jag inte var värd att flytta för? Dessutom känner jag mer och mer illvilja mot att flytta ner till Malmö. Det känns som att jag har lagt ner så mycket tid på resande för att vara med min pojkvän att jag slösat bort mitt liv på honom. Jag har lagt ner så mycket energi på det här förhållandet och förlorat så mycket tid på mig själv och mina vänner. Samtidigt som han inte behöver göra något.
Min pojkvän förstår mig inte alls och tycker att jag borde hålla ut den ”korta” tid som är kvar. Jag känner ett raseri över att han utsatt mig för detta. Han har vetat hur dåligt jag mått och ändå inte förstått hur viktigt det varit för mig att jag velat vara med honom.
Nu känner jag att jag ger upp det lilla som jag har som är mitt när jag ska flytta ifrån Stockholm. Jag flyttar till hans stad där jag själv inte känner någon och återigen måste starta upp en ny tillvaro. Jag är mycket bitter över hur livet har blivit och ångrar att jag inte lämnade min pojkvän redan från första början, trots att jag älskar honom, för att ha kunnat slippa så mycket elände.
Vart ska jag gå härifrån?
Jag och min pojkvän har varit tillsammans sedan 2004. För två och ett halvt år sen kom jag in på min drömutbildning i Stockholm. Han är åtta år äldre än mig och har bott i Malmö hela sitt liv. Han har familj och jobb där så han ville inte flytta med mig. Vi sa att vi skulle försöka ändå. Vi åker varannan gång till varandra och ses två gånger i månaden. I julas förlovade vi oss och allt var bra. Jag har bott hos honom i Malmö varje sommar och det är planerat att jag ska flytta ”tillbaka” dit när jag är färdigutbildad.
Det har varit oerhört svårt för mig att anpassa mig till livet i Stockholm, framför allt eftersom jag hela tiden varit på ”resande fot”. Jag har varit mycket deprimerad medan min pojkvän har varit mer passiv. Vi har haft mycket telefonkontakt men han har mycket svårt att förstå mig.
Jag har ofta känt mig bitter under de här åren och mycket ifrågasatt hans kärlek till mig. På senare tid har jag ofta känt mig arg, helt rasande, speciellt då jag träffat lyckliga par. Jag skriker på min pojkvän och frågar honom varför jag inte var värd att flytta för? Dessutom känner jag mer och mer illvilja mot att flytta ner till Malmö. Det känns som att jag har lagt ner så mycket tid på resande för att vara med min pojkvän att jag slösat bort mitt liv på honom. Jag har lagt ner så mycket energi på det här förhållandet och förlorat så mycket tid på mig själv och mina vänner. Samtidigt som han inte behöver göra något.
Min pojkvän förstår mig inte alls och tycker att jag borde hålla ut den ”korta” tid som är kvar. Jag känner ett raseri över att han utsatt mig för detta. Han har vetat hur dåligt jag mått och ändå inte förstått hur viktigt det varit för mig att jag velat vara med honom.
Nu känner jag att jag ger upp det lilla som jag har som är mitt när jag ska flytta ifrån Stockholm. Jag flyttar till hans stad där jag själv inte känner någon och återigen måste starta upp en ny tillvaro. Jag är mycket bitter över hur livet har blivit och ångrar att jag inte lämnade min pojkvän redan från första början, trots att jag älskar honom, för att ha kunnat slippa så mycket elände.
Vart ska jag gå härifrån?
Kommentarer
Trackback
