Cirkelkomposition.
”Gör vad du fruktar och din fruktan kommer att dö” - Ralph Waldo Emerson, skriver jag på griffeltavlan som man skriver med vit krita på som sitter ovanför lampknappen i mitt hem. Så lyrisk som jag blev då fann det i min almanacka under vecka 23. Jag tror att den kommer från LO. Inte lika lyrisk är jag idag när jag skriver det på svarta tavlan med en kort mjölig vitkrita. Småkritiskt backar jag bakåt, ryggar, tittar, rynkar ögonbrynen. Lite för att mansnamnet omöjligt får plats och att det ser så jävla fult ut med ett Ralph W. Emerson som dessutom går upp utmed ramen eftersom det omöjligt får plats. För det är en liten tavla. Mest för att jag kritiskt granskar innebörden av det jag just skrivit och samtidscyniskt avfärdar.
Är det verkligen så, och går det över sen? står jag och tänker med en halvklänning i handdukstyg och gröna pikétröjekrageflikar som sticker upp lite snyggt mot halsen. ”Om man bara ger sig den och fan tar tag i det, försvinner det sen?”
Till en början, när jag hittade den för säkert flera veckor sen, har jag varit övertygad om att så är fallet. Idag vänder jag.
Jag tycker ju att det är obehagligt att ringa till gamla chefer (ja, nu tjatar jag), tänker jag. Och jag ska inte fega ur och säga obehag för det är fan rädsla. Men sen en dag på hösten tog jag tag och ringde de där. Men jag är fortfarande rädd nu. Och visst tog jag mig levande igenom de där samtalen men jag ser fan inte fram emot den dag då jag sitter i samma situation igen. (Jag antar att en sådan kommer snarare än jag kan ana).
Och folk kan vara höjdrädda och darriga, men jag har svårt att tro att en dag på kukis(nästornet) skulle göra dem mindre darriga. Möjligen mer ödmjuka. Tacksamma när de kom ner.
På samma sätt med tentor. De tycker jag att man borde känna seriös dödsskräck inför, för där är det ju befogat. Men ännu har jag inte sätt nån småsvettig nervös som knatat ut ur en tentasal, slängt pennan åt helvete och ropat ”Bring on some more, girls!”
Nu kör min hjärna på högvarv om mina egna rädslor, för att validera eller förkasta min teori.
Jag är rädd för att drömma en sån jävla skräckig mardröm att jag blir galen och knasig. Men det är svårt att avgöra den, liksom testa med en jävla otäck så man låses in på anstalt och sen sitta där och tänka ”Oj, jag är inte rädd längre”.
Jag är inte vidare höjdrädd. Jag pallar trycket av att flyga rätt okej. Jag är inte helknasig i mörker, men brukar tända en lampa innan jag börjar darra. Jag parerar tomtar, troll och feer ganska bra. Däremot ska man inte förkasta besök från andra sidan.
Kanske borde jag tänka i banor av vuxnare fears nu sen jag blev äldre? Deklarationen, att fonderna går åt helvete, 158 582 kronor i skuld till CSN, långtidsarbetslöshet, ligga med samma person i resten av ens liv, parmiddagar, urinläckage, cancer och död?
Innan anteckningen är färdigskriven har jag vandrat åtskilliga åtta varv i rummet, klämt upp syntarluggen med en blommig klämma, ryckt ner den gummiguttauppsatta griffeltavlan från väggen och sköljt av den under rinnande vatten.
”Gör vad du fruktar och din fruktan kommer att dö”.
Näe du, fan heller.
Är det verkligen så, och går det över sen? står jag och tänker med en halvklänning i handdukstyg och gröna pikétröjekrageflikar som sticker upp lite snyggt mot halsen. ”Om man bara ger sig den och fan tar tag i det, försvinner det sen?”
Till en början, när jag hittade den för säkert flera veckor sen, har jag varit övertygad om att så är fallet. Idag vänder jag.
Jag tycker ju att det är obehagligt att ringa till gamla chefer (ja, nu tjatar jag), tänker jag. Och jag ska inte fega ur och säga obehag för det är fan rädsla. Men sen en dag på hösten tog jag tag och ringde de där. Men jag är fortfarande rädd nu. Och visst tog jag mig levande igenom de där samtalen men jag ser fan inte fram emot den dag då jag sitter i samma situation igen. (Jag antar att en sådan kommer snarare än jag kan ana).
Och folk kan vara höjdrädda och darriga, men jag har svårt att tro att en dag på kukis(nästornet) skulle göra dem mindre darriga. Möjligen mer ödmjuka. Tacksamma när de kom ner.
På samma sätt med tentor. De tycker jag att man borde känna seriös dödsskräck inför, för där är det ju befogat. Men ännu har jag inte sätt nån småsvettig nervös som knatat ut ur en tentasal, slängt pennan åt helvete och ropat ”Bring on some more, girls!”
Nu kör min hjärna på högvarv om mina egna rädslor, för att validera eller förkasta min teori.
Jag är rädd för att drömma en sån jävla skräckig mardröm att jag blir galen och knasig. Men det är svårt att avgöra den, liksom testa med en jävla otäck så man låses in på anstalt och sen sitta där och tänka ”Oj, jag är inte rädd längre”.
Jag är inte vidare höjdrädd. Jag pallar trycket av att flyga rätt okej. Jag är inte helknasig i mörker, men brukar tända en lampa innan jag börjar darra. Jag parerar tomtar, troll och feer ganska bra. Däremot ska man inte förkasta besök från andra sidan.
Kanske borde jag tänka i banor av vuxnare fears nu sen jag blev äldre? Deklarationen, att fonderna går åt helvete, 158 582 kronor i skuld till CSN, långtidsarbetslöshet, ligga med samma person i resten av ens liv, parmiddagar, urinläckage, cancer och död?
Innan anteckningen är färdigskriven har jag vandrat åtskilliga åtta varv i rummet, klämt upp syntarluggen med en blommig klämma, ryckt ner den gummiguttauppsatta griffeltavlan från väggen och sköljt av den under rinnande vatten.
”Gör vad du fruktar och din fruktan kommer att dö”.
Näe du, fan heller.
Kommentarer
Trackback
