Julknäckt.
Det är inte förräns jag kommer till Linköping som jag bli vacker igen. Under flera veckor är jag annars så jävla ful. Jag är ful när jag sitter och grinar inne på redaktionstoaletten. Jag är ful när jag stiger upp på morgonen, när jag kommer hem på eftermiddagen. Jag är ful när jag gjort mig fin. Jag är så ful att jag beställer tid hos frissan. Jag får en tid alldeles jättelångt fram i tiden. Och precis innan dess blir det så att jag inser att fucking jävla småröda tramssnedbenan inte har någonting alls att göra med att jag är ful. Jag tittar mig i spegeln och tänker att jag har förlorat min stil. Jag tänker att jag måste leta ifatt den och hitta den igen. Jag tänker att jag inte vet vem tramsapan i småröda tramssnedbenan är för någon.
Men att jag är ful har ingenting att göra med att jag är ful. När jag kommer till Linköping efter en vakans på fem månader och folk säger till mig hur duktig jag är och jag vet att de faktiskt älskar mig, alldeles helt spontant, står jag framför spegeln och behöver inte alls färga håret eller gå ner i vikt mer. Då är jag sparkling och fantastisk och underbar. Bara som mig själv.
Så fem veckors praktik har verkligen gjort sitt. Fem veckor, eller egentligen tre, av hunsande, kränkningar, nedvärdering. Tre veckor som ett stackars satan till mongo som får sitta vid bordet längst bort och kanske kanske kanske klippa en bild eller två ("Tror ni verkligen att hon klarar det?") om hon tjatar tillräckligt verkligen mycket.
Jag inser att det är två veckor kvar och det är bara att le och tänka sig bort. Eventuellt trycka in en mp3-spelargummilur i örat och försvinna sig bort en stund. Inte ge efter, inte vara ledsen. Att folk är korkade är väl sådant som man får lära sig att stå ut med, men jag accepterar fan aldrig att folk är onda.
Jag är mycket hemma på eftermiddagarna och håller mig oväntat aktiv. Skänken, som vi köper, tar runda två veckor att maskinslipa och vitlasera. Pusslet som jag får i homecoming-queenpresent tar en vecka att göra på soffbordet och vi får äta frukost och kvällsmat bland tusen bitar. Sen kommer Kitty på att man kan fläka ner bitarna på golvet med tassen. Men hon gör det med moderation. Det orangerosa vattendammet från vattenfallet är jävla svårt. Hela bilden går i rödskalan. Ett pampigt slott i solnedgång. Men när jag öppnar kartongen och mallewall sitter bredvid mig är det en massa blå bitar i kartongen. "Så mycket blå bitar det var" säger jag och tittar frågande på kartongslocket. "Ja, det måste vara himlen" säger mallewall. "Ja, det är klart att det är himlen" ropar jag. Och självklart måste någon som inte var med lite på noterna försöka känna sig smart och säga att det ju är baksidan på pusslet som är blått. Asch. Emellan att jag skriver går jag ut i gaskammaren till badrum där jag sprejlackerar julgranen i fin lilametallic biltemafärg. "Trettionio kronor, va?" säger mormor som också är i Linköping på söndagen när jag visar henne för hon har sån jävla koll. Den kostade 44.
Men att jag är ful har ingenting att göra med att jag är ful. När jag kommer till Linköping efter en vakans på fem månader och folk säger till mig hur duktig jag är och jag vet att de faktiskt älskar mig, alldeles helt spontant, står jag framför spegeln och behöver inte alls färga håret eller gå ner i vikt mer. Då är jag sparkling och fantastisk och underbar. Bara som mig själv.
Så fem veckors praktik har verkligen gjort sitt. Fem veckor, eller egentligen tre, av hunsande, kränkningar, nedvärdering. Tre veckor som ett stackars satan till mongo som får sitta vid bordet längst bort och kanske kanske kanske klippa en bild eller två ("Tror ni verkligen att hon klarar det?") om hon tjatar tillräckligt verkligen mycket.
Jag inser att det är två veckor kvar och det är bara att le och tänka sig bort. Eventuellt trycka in en mp3-spelargummilur i örat och försvinna sig bort en stund. Inte ge efter, inte vara ledsen. Att folk är korkade är väl sådant som man får lära sig att stå ut med, men jag accepterar fan aldrig att folk är onda.
Jag är mycket hemma på eftermiddagarna och håller mig oväntat aktiv. Skänken, som vi köper, tar runda två veckor att maskinslipa och vitlasera. Pusslet som jag får i homecoming-queenpresent tar en vecka att göra på soffbordet och vi får äta frukost och kvällsmat bland tusen bitar. Sen kommer Kitty på att man kan fläka ner bitarna på golvet med tassen. Men hon gör det med moderation. Det orangerosa vattendammet från vattenfallet är jävla svårt. Hela bilden går i rödskalan. Ett pampigt slott i solnedgång. Men när jag öppnar kartongen och mallewall sitter bredvid mig är det en massa blå bitar i kartongen. "Så mycket blå bitar det var" säger jag och tittar frågande på kartongslocket. "Ja, det måste vara himlen" säger mallewall. "Ja, det är klart att det är himlen" ropar jag. Och självklart måste någon som inte var med lite på noterna försöka känna sig smart och säga att det ju är baksidan på pusslet som är blått. Asch. Emellan att jag skriver går jag ut i gaskammaren till badrum där jag sprejlackerar julgranen i fin lilametallic biltemafärg. "Trettionio kronor, va?" säger mormor som också är i Linköping på söndagen när jag visar henne för hon har sån jävla koll. Den kostade 44.
Kommentarer
Trackback
