Carrosell's one moment of clarity

Om jag ska dö ung, döda mig nu. Döda mig nu, i eftermiddag. Döda mig under Peps Perssons konsert på Mölleplatsen ikväll. Men döda mig innan i natt. Och döda mig innan jag ligger långt ner under täcket och hulkar ur mig alla sjuka, hemska tårar och klöks på dem. Idag hade det varit en alldeles fantastiskt fin dag att dö på.

Igår är jag stark. Jag cyklar genom ett Malmö som är grått med kylande vindar men hög kvavhet och jag är alldeles varm över hela kroppen och kondensen tränger under jeanstyget när jag parkerar Hojken. Men lite glad är jag. Och känner någonting slutledande.

Skit i vad jag tycker om Stockholm. Skit i vad jag tycker om Malmö. Skit i vad som kunde varit, för vad som är; jag är lycklig nu. Och jag tror egentligen att jag är lycklig i Stockholm och att jag är lycklig i Malmö, men inget mer nu. Det är mellantinget som inte går. Det är resorna som inte går. Det är livet som inte fungerar såhär.

Och igår på kvällen när Mmö tror att jag gråter för att jag bränt mig på en kastrull, vilket jag i och för sig har, kommer allt tillbaka över mig. Och jag är så rasande arg. Allt har bara blivit fel och jag vill bara ha mina tre år tillbaka! Och jag är så arg på honom där vi ligger. Jag vill slå hans smala bröst och jag vill slå honom så jävla hårt. Jag vill få honom att blöda och dö. På samma sätt som jag har velat blöda och dö, avlida, under tre år. När han aldrig förstod. Som han aldrig kommer att förstå. Och när jag aldrig var stark nog att göra någonting alls.

Det blir ingenting sagt. Eller mer såhär; i ett aktivt val väljer vi att inte säga någonting alls. För allting är redan sagt. I tusen år. Och när jag gråtit ut i luften och mot hans bröst och mot hans axel och Kitty legat bekvämt mellan mina vader, så säger vi ingenting. Och sen börjar vi tala om trivia.

Men idag på morgonen när jag ska köpa en dyr biljett hela vägen upp öser det över mig än värr. Jag kan inte ens trycka. Det är långt, det är dyrt, det är tråkigt och svårt. Det är att jag inte får träffa honom. Jag vill inte vara med om någonting mer och jag vill inte känna någonting alls mer. Vill bara sitta här. Hänga här. Pussas och kramas och kyssas här. Jag har haft det bra här. Har det bra här. Kanske har jag något ogjort i Stockholm. Orkar inte med det, skiter i det. Jag försvinner under jorden, i Malmö. Idag säger jag till Mmö när han går: "Jag åker inte till Stockholm. Jag stannar här och gifter mig med dig istället." Jag orkar inte ens hålla andan längre.