Morrissey.
En dag på jobbet så är alla människor tillbaka i korridoren. Och jag som sprungit där och kasat i vattnet som jag hällt ut och smetat såpa i, är helt plötsligt inte ensam längre. Och en gång ringer till och med telefonen. Men då är alla tillbaka på jobbet och så säger de att ?nu får inte du vara kvar längre? så jag går hem. Cyklar hem. Lite glad. Lite ledsen. Mycket trött. Inte alls nöjd och stolt över mig själv. "Du gjorde en hel sommar till! Stiligt!" Näe, lite mer "jag kan stanna en dag till om det är så..?"
När det är måndag och det har varit en hysterisk, tjock och fantastisk helg och Kitty ligger på bordet och sover framför mig och jag har kört in min hand vid hennes varma, mjuka mage och hon sover och jag läser till omtentan som ska gå av stapeln med buller och bång på fredagen har jag en stor finne i pannan. Finne och finne. Det är mer som en böld. "En pensionärsfinne" säger jag till Mmö i telefonen och fingrar på den och den gör ont och jag tror att den minsann kommer att manifestera sig där permanent. Det tror inte mmö. Men ännu bättre är att Morrissey är tillbaka.
På söndagen stannar Mmö och jag hemma från den rasande Malmöfestivalen. Till viss del är väl speciellt jag svada bakfull. Till viss del är vi ganska nöjda efter två dagars springande. Sen har jag propositionerat att vi ska ta en kväll för oss själva. Hålla om varandra och äta god mat, dricka en flaska vin (om vi inte druckit dagarna innan så till den omfattning att vi hellre dricker trocadero). Mmö lagar och jag tittar på fear factor med ett öga och i reklamen går jag ut och kokar ris. Vi njuter av vår mat och skålar med våra glas. För oss och för sommaren som varit och som det sluttampar på. Konstaterar att det varit ganska bra. Konstaterar att vi har det bra. Pussas och kramas och långt senare ligger jag på hans bröst och tittar på bruce the almighty på danska.
Runt nyår när det var nyår nu senast fick jag en finne i ansiktet. Han satt på hakan. Finnen var en dum en, och ingenting rådde på honom. Han satt i en och två dagar och tre och fyra veckor och mer. Någon gång i mars gav han upp andan och försvann. Någon gång där mitt emellan hade jag upptäckt en böld på undersidan av hakan. Jag satt i gröna soffan på rummet och rörde mig vid hakan och kände att jag hade ont där. Sen upptäckte jag att det var som en fet äcklig knut inne i hakan. Jag klämde på käkbenen underifrån och tänkte att det väl inte fanns någonting emellan dem? Men det gjorde det på mig. Jag frågade Mmö. Han sa att det inte skulle finnas något där. Som en hård bit ben, kändes det, som satt precis bakom hakan längst fram mellan käkbenen. På sjukvårdsupplysningen som är bra vänner till mig sa de att det kunde vara något läskigt. Det trodde jag också. Cancer, tycker jag, är läskigt. Så jag tog trumman upp till vårdcentralen vid Gärdet, för där har jag råkat skriva mig. Distriktssköterskan sa att hon inte skar i oskadad hud. Alltså ville hon inte karva upp ett hål i undersidan av mitt ansikte och kika på den jävla bölden och rispa och ta ut den med en pincett. Hon frågade hur jag mådde. Hon frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag läste till journalist. Då sa hon att det var stress. Att bölden under hakan bodde där för att jag mådde dåligt och var stressad och för att jag skulle ta det lugnare.
"Men varför gör kroppen en böld, om jag nu skulle vara stressad?" frågade jag skeptiskt.
"Ja, varför får man till exempel feber..?" flummade hon.
Hon tänkte inte skära ut min böld. Så jag gick därifrån. Och jag som hade sett hur cancern tagit mig i sitt grepp och fått fäste i mitt ansikte och spred sig uppåt och var grönt och slemmigt och snart skulle avliva hela mig. Stressad, fick jag reda på att jag var. Det var jag inte alls. Eventuellt för att sjukvården är så sjuk i huvudet för att jag får betala 150 kronor för att veta att jag är något som jag inte är. När jag i själva verket har en äcklig, sjuk böld som bor i min haka och som jag vill ha bort. Ni får gärna skära i mig. Nemas problemas.
I alla fall konstaterade jag att bölden och Morrisey, som jag döpte hakfinnen till, hörde samman. När Morrissey var rödblänkande och hysterisk, var sjukbölden svällande och ömmande. När Morrissey tog en dag och undanfallande kröp undan in i min transparentbleka hy, kändes nästan inte fettbölden alls. Och en dag, jag tror att det var i mars eller april, så var de borta. Ja, inte helt borta. Jag tyckte mig se en fantomskugga i rosa av Morrissey på min haka och äckelsatansbölden kunde alltigenom skönjas, även om hon var liten och pyrande. Då var jag så glad.
"Kom tillbaka om den blir värre" sa brajtanten på Gärdets vårdcentral.
"Ja men fan, så att du kan skriva ut Losec åt mig då eller, kärringjävel?" Så tänkte jag.
Men nu är han tillbaka. Han kom igår. Röd och glansig. Gurglande och småskrattande. Hånande står han ut ur mitt ansikte. Jag ser ut som killen i den här trollkarlsunge-potterfilmen, som har en gubbe i bakhuvudet under turbanen. Och slutledningsmässigt vet jag att det är han. För liksom honom har också blodkrossasbölden tagit ett andetag igen. Och ibland sätter jag förtvivlad tummen mot under hakan och suckar och känner mig olycklig.
Så låt gå, att vi kör på mathatmagandhi-tanten på Gärdets vårdcentral som fick betalt för att skrämma unga stjärnor. Ja, låt gå att jag är stressad och förstörd. Och särskilt spännande är ju det om jag nu var stressad där runt nyår, för det är ju en period av mycket press och ångest, när man är ledig och typ två veckor. Ja, vi säger så och applicerar det på idag. Och betänker oss att det är en omtenta i nån hysterisk sorts jävla kurs som jag inte ens kan uttala som gett Morrissey och syskonbubblan kött på sina små ickeben. Ja, kanske är det så, att en svulst på min kropp suger liv och energi ur att jag ska läsa 20 högskolepoäng till. Och att den dagen jag står med diplomexamenspapperet i handen de går till sälla jaktmarker. Icke! Njet! Jag hade skurit bort dem själv any day.
