Självförsvarskursen.
När jag gick på gymnasiet skulle en klass ha en jämställdhetsdag. Den gick ut på att eleverna skulle få lära sig om samhället och orättvisor och kvinnor som underställdes män. Det var ett superbra drag av skolan. Alldeles fantastiskt att försöka informera och visa de brådmogna att såhär är det. Det var bara lite synd att kursen bara gick till en klass. En speciell, utvald. Som sedan, på något vis, skulle dvälja sig i sina kunskaper, och kanske, då tillfälle inföll sig, peka med ett varnande finger mot de övriga tio klasserna; de okunniga, och säga "Fy, fy. För så där ska man inte göra".
Min klass var inte den utvalda klassen. Vi fick fortsätta att vara ovetande får som antastades och tänkte att det kanske var så det skulle vara.
Under en del av kursen delades flickor och pojkar upp i olika grupper. Det skulle talas om självförsvar. Pojkarna i det ena klassrummet, fick lära sig att spöa brudar var fel. Flickorna i det andra klassrummet fick lära sig självförsvar. Kanske genomgicks vissa grundläggande begrepp, men som jag senare fick det berättat för mig, inget faktiskt lärande i stryptag och pungsparkar. Däremot skulle flickorna få lära sig hur de skulle agera om de var ute och gick en mörk natt och de blev överfallna av en hemsk man som gjorde tecken på att våldföra sig mot dem.
De fick lära sig att sätta handen mot sitt könsorgan. De fick lära sig att de skulle röra den fram och tillbaka. Sedan, sade läraren, skulle de ta upp handen, lukta på den. Och väsa mot mannen "Sur fitta".
Inga sparkar. Inga slag. Inga karategrepp. Nej, handen ner i brallorna och så lukta och bedömande mot mannen konstatera att fittan luktade surt.
Varpå mannen, kanske full, kanske påtänd. Kåt, undanträngd, missanpassad och i stånd att utföra ett bestialiskt dåd. Varpå han skulle stanna upp i sitt testosteronrus. Titta på kvinnan, titta på handen och tänka "Sur? Nä. Va fan då?". Och med det flåsande grinet långsamt fallande, vända sig om och lomma hem igen.
Var det verkligen så det var tänkt? Att om tjejen konstaterade att hennes kön inte var av bästa bästföredatumet skulle mannen komma på att lite våldtäkt var något att ha? Skulle han inse då i sitt jävlarfanraseri att "ja, sur fitta, det är ju inget och ha" och komma på andra tankar? Hade det verkligen varit ett bra sätt att avvärja? Skulle den utsatta tjejens stackars utlåtande vara nog för honom? Eller skulle han tycka det vore en jäkla höjdare med en tjej som snackade lite dirty på köpet och eggas ännu mer?
På kursen för en av klasserna i vår årskurs fanns inga sparkar. Inga slag. Inga listor över vilka försvarsattitraljer som är lagliga och inte. Inga webbadresser över de sidor där godkända försvarssprejer fanns att köpa. Bara sur fitta. Så att flickorna i den utvalda klassen, som senare skulle vara fullfjädrade medvetna beredda, skulle kunna möta världen och rädda sig själva ur all världens knivhackande yxchopparmord med en jävligt tveksam på akademikernivå forskarstuderad replik.
Ge mig en kniv, en spikklubba, ge mig sprayfärg, rödfärg, tårgasspray. Ge mig vapen och pistoler och kanonkulor och stridsvagnar. Jag tänker fan inte stå där och försöka skrämma någon och viska lite långsamt "Jo, det kanske inte luktar riktigt hallontårta men".
Idag på Kirseberg när klockan är fem och det är jävligt mörkt och gatlamporna svajar i vinden och ändrar sin ljusstyrka mellan acceptabel och ingen alls är jag jävligt ledsen att jag lämnat dna-spray och 120-decibelsalarm på rummet i Stockholm.
Min klass var inte den utvalda klassen. Vi fick fortsätta att vara ovetande får som antastades och tänkte att det kanske var så det skulle vara.
Under en del av kursen delades flickor och pojkar upp i olika grupper. Det skulle talas om självförsvar. Pojkarna i det ena klassrummet, fick lära sig att spöa brudar var fel. Flickorna i det andra klassrummet fick lära sig självförsvar. Kanske genomgicks vissa grundläggande begrepp, men som jag senare fick det berättat för mig, inget faktiskt lärande i stryptag och pungsparkar. Däremot skulle flickorna få lära sig hur de skulle agera om de var ute och gick en mörk natt och de blev överfallna av en hemsk man som gjorde tecken på att våldföra sig mot dem.
De fick lära sig att sätta handen mot sitt könsorgan. De fick lära sig att de skulle röra den fram och tillbaka. Sedan, sade läraren, skulle de ta upp handen, lukta på den. Och väsa mot mannen "Sur fitta".
Inga sparkar. Inga slag. Inga karategrepp. Nej, handen ner i brallorna och så lukta och bedömande mot mannen konstatera att fittan luktade surt.
Varpå mannen, kanske full, kanske påtänd. Kåt, undanträngd, missanpassad och i stånd att utföra ett bestialiskt dåd. Varpå han skulle stanna upp i sitt testosteronrus. Titta på kvinnan, titta på handen och tänka "Sur? Nä. Va fan då?". Och med det flåsande grinet långsamt fallande, vända sig om och lomma hem igen.
Var det verkligen så det var tänkt? Att om tjejen konstaterade att hennes kön inte var av bästa bästföredatumet skulle mannen komma på att lite våldtäkt var något att ha? Skulle han inse då i sitt jävlarfanraseri att "ja, sur fitta, det är ju inget och ha" och komma på andra tankar? Hade det verkligen varit ett bra sätt att avvärja? Skulle den utsatta tjejens stackars utlåtande vara nog för honom? Eller skulle han tycka det vore en jäkla höjdare med en tjej som snackade lite dirty på köpet och eggas ännu mer?
På kursen för en av klasserna i vår årskurs fanns inga sparkar. Inga slag. Inga listor över vilka försvarsattitraljer som är lagliga och inte. Inga webbadresser över de sidor där godkända försvarssprejer fanns att köpa. Bara sur fitta. Så att flickorna i den utvalda klassen, som senare skulle vara fullfjädrade medvetna beredda, skulle kunna möta världen och rädda sig själva ur all världens knivhackande yxchopparmord med en jävligt tveksam på akademikernivå forskarstuderad replik.
Ge mig en kniv, en spikklubba, ge mig sprayfärg, rödfärg, tårgasspray. Ge mig vapen och pistoler och kanonkulor och stridsvagnar. Jag tänker fan inte stå där och försöka skrämma någon och viska lite långsamt "Jo, det kanske inte luktar riktigt hallontårta men".
Idag på Kirseberg när klockan är fem och det är jävligt mörkt och gatlamporna svajar i vinden och ändrar sin ljusstyrka mellan acceptabel och ingen alls är jag jävligt ledsen att jag lämnat dna-spray och 120-decibelsalarm på rummet i Stockholm.
Kommentarer
Trackback
