Carrosell's one moment of clarity

Jag åker tåget brevid en man som luktar jäst. Jag bara måste säga det. Jag bara måste basera ett helt dagboksinlägg på detta. Att mannen luktar jäst. Det är ett sånt där tvåvåningståg regional som kör stockholm-linköping och tillbaka och jag kommer inte ens ihåg om jag sitter där uppe eller det nere. Vid fönstret iallafall. Och jag har min lilla laptop med mig (Det ni! Jag har en laptop!). Det är ingen ny, flashig. Det är en gammal tjock i grå plast som man får sätta på tjugo minter innan man vill använda den. Jag har tejpat maskeringstejt på den som sedan inte har gått att ta bort helt och hållet och delete-knappen är markerad med en bit smutsig gammal fingerbacillgummigutta. Elkontakten är injammad i eluttaget för den klarar sig fan inte en nanosekund utan extern energiförsörjning. Jag skriver på min hemtenta i kursen Ljud och videoproduktion för journalister 2 och jag är redigt förvirrad och har mitt sinne så hårt inställt på ”Ordbajs! Ordbajs!” att jag inte alls kunde bry mig mindre om vad detta ordbajs består av.

Det är strax efter kolmården som mannen som luktar jäst tilltalar mig. Han har satt sig brevid mig utan och sagt ett ord och suttit brevid mig utan att sagt ett ord hela vägen från Stockholm central. Han har en tidning på fällbordet som heter typ ”Vin och ost” och ibland bläddrar han förstrött i den men ändå så pass långsamt att jag tänker att han fan faktiskt verkar ha den med sig för att han tycker att det är en höjdartidning och inte för att han hittade den på en bänk vid utgången mot perrongen och inte hade nån tidning med sig och tänkte att ”Något att läsa måste jag ju ändå ha med mig. Ja, det tar ju faktiskt 2 och femton att åka till linköping. Vad ska jag göra hela resan annars? Och mörkt är det ju också. Inte kan man titta ut då heller.”
Jag har sett honom tidigare på tåg. Han har åkt sträckan innan.
Han hälsar inte. Han bara häver ur sig rakt ut (men inte otrevligt): ”Vad är det för nåt du läser? Är det sociologi eller?” Varpå mina ögon flyger rakt med blicken från skärmen upp på klockan på väggen, tar in vad den är, och gör sedan ett hysteriskt överslag i huvudet vad klockan är och vilken tid tåget ska vara framme och om jag orkar mig med att konversera en man som så tydligt luktar jäst under den x minuter långa stund som det rör sig om. Vi är snart i norrköping. ”Det tar 28 minuter mellan norrköping och linköping” processerar hjärnan för det har den vetat sen den dagen under hultsfred 1999 när den unga Caroline mötte en man från just norrköping som lärde henne detta. Och som sedan hånglade upp henne våldsamt under flera timmar. Jag minns att jag redan då tyckte att han hade för lite hår för mig. Han kanske hette... Erik?
Jag kommer orka hålla lyset uppe den runda halvtimme det rör sig om.
Sociologi? Så jag småfnyser ”Näe, journalistik” och känner mig jävligt mallig som bara jag kan göra när jag får säga det.
Vi börjar småprata om arbetssituationen och han berättar om sitt arbete och att han pendlar. Han tittar på mig och jag vrider mig artigt mot honom och tittar ibland mot tidningen och sneglar jävligt obemärkt mot de digitala siffrorna på väggen och ibland på skärmen där skärmsläckaren satts på.
Det är ett ganska trevligt samtal. Vi pratar om medierna i sverige i allmänhet och jag håller till en början tillbaka som in i fan när jag känner att allt som kommer ur min mun är mediala akademikerklyschor som jag memorerat från någon lärobok och jag känner mig så bräckig och förutsägbar innan jag kommer på att det vet ju inte han och slappnar av lite.
Emellanåt bildas det en liten droppe av saliv på mannens underläpp och jag håller med blicken stenkoll på den och håller händerna på något sätt beredda att fara upp för att beskydda mig ifall att den får för sig att göra en attack. Det tar flera minuter när jag tittar på droppen och funderar över hans doft innan jag kommer på vad det är. Och jag undrar om han är lite påverkad och om han hunnit med att tagit sig ett järn innan han hoppat på tåget och visst kan väl öl ha en viss jäsig smak. Men han är trevlig, mannen som luktar jäst och som pokulerar mig den här dagen på tåget.
Jag skriver inte ett ord till på tentan den dagen.