Dutub.
Nu har jag tubat. Det ska man visst göra nu för tiden. Tuba på youtube. Jag stötte på det för några veckor sen. Nån bisats i nån artikel. En grillrig sida där man kan lägga upp filmer och blaj som tar upp plats på hårddisken så att hela v-ä-r-l-d-e-n kan njuta av det.
Jag lät det vara vid den där bisatsen. Jag fattade grejen. Någonstans bak i bakhuvet sa någon kanske ”kanske kolla in en dag?”. Men rent praktiskt stannade där. Och det var ju skönt.
Men i multimediala multikultivärlden är det fan svårt att få en information en gång och sen gå vidare med sitt liv. Inom loppet av en vecka hade jag hört youtube! youtube! youtube! Och ett otäckt antal människor som man i vanliga fall inte drällt många ord med började socialisera och sa ”Jag såg en så jävla kul grej på datorn häromdagen..”
Och mmö! Som i övrigt inte är så jävla hi-tech började referera hysteriska små bandklipp till mig. Filer och bilder och konsertsekvenser. Första gången kanske jag skrattade. ”Var hittade du det?” förnumstade jag.
”Youtube” svarade han.
Och då stockade det sig som en liten varningslampa i halsen.
Så idag (Fan!) skulle jag fan tuba själv. Jag kunde inte ens adressen. Jag fick freestyla ihop punkt commet. Det var en grillrig sida. Hela dagarna i skolan sitter jag numer och flashar flash (Slurp!). Så min första tanke var ”Det här är gjort i flash! Det hade jag kunnat göra själv!”
Sen följde en stund av besvikelse när jag väntade på att fantastikernas paradis skulle välla över mig. Det gjorde det inte. Det såg ut som en enkel sida i flash.
on (release) {
loadMovie(”video01.swf”,target_mc);
}
Jag vill ha det serverat för mig när jag surfar. Vill jag slösurfa lite kan jag googla på ”siamese twins” på google. Och oengagerad som jag var klickade jag på första bästa klipp på Featured videos. Det kom upp en kille som var jävligt läbbig som kunde dra och tvinna med sina leder. Han knödde armarna om ryggen så att händerna kom fram på magen så att det såg jävligt läbbigt ut. ”Du, du vet väl om att det där är en sjukdom” sa jag till mannen på skärmen på datorn i mitt eget ensamma rum. Sen kom det upp en skylt med informationen om att jag skulle få se Skipping rope. Jag förstod vad som skulle ske. Jag ville inte se det. Jag klickade bort.
Slentrianmässigt observerade jag sökfältet, rynkade ögonbrynen, och försökt klämma fram något jag hade haft behållning av att se på video. (Jaha, jo, det här blev ju jävligt intressant.)
Qui cherche, trouve. Jag slamrade ner några random ord. Hittade lite random filer. Approximativt 12 minuter efter att jag en gång surfat in på youtube.som surfade jag därifrån.
En dag när jag känner att ”Jo, jävlar! Jo, jävlar! Det där hade varit schysst att se en gång till! Det var ju en sån himla höjdare!”
Då ska jag surfa in på youtube igen.
