Anger management.
”Vad fan? Vad fan?!”
Jag var på en sekund mer chockad än arg. Ur pannan kom glödhet färg som bildade spår i hans fyllefestivaliga ansikte. Jag höll honom under armen, drog upp honom från marken och stöttade honom till vårt tältläger som låg alldeles bredvid. Jag satte honom i en solstol och han blödde från hårfästet. Blod som var lila, mörkt rött och bruntorkat och som målade lodräta strimmor över hela hans ansikte. Dök in i vårt tält och fick tag i mitt tvättfärgade badlakan som jag tryckjammade fast i pannan på honom. Det blev ett harry potter-liknande ärr sen.
Idag på kvällen lyfte jag min skrivare högt över huvudet och drämde den i golvet. Det var en ganska saklig sak att göra. Jag var inte ens vidare rosenrasande, mer konstaterande. Jag hade sagt både en och två gånger innan att jag skulle komma att göra det. Och när den ännu en gång frenetiskt printade ut en alldeles blankvit och inte ens närapå halvskriven sida, plockade jag bort papperet ur den och sladdarna och USB-kabeln samtidigt som jag pokulerade min korridorare I. Sen smällde det som i helvete.
”Men lite måste man dra ändå på smilbanden när man kommer in här” sa hon, som satt sig i min soffa för att lätta sitt hjärta. Jag stod bredvid ground zero och förvånades över att det ändå blivit så mycket pjåtterbitar av den. Jag hade i mina planer tänkt att jamma den i väggen ovanför sängen, men det hade inte behövts. Den hade pajjat alldeles förträffligt bara av att ösas i plastmattan på mitt studentrum. Men som jag motiverade; ”Den funkade ju inte innan heller ändå så.”
Två veckor tidigare på en fredag dominerad av en hemtenta hade jag plockat ut katten som vi vaktades mat- och vattenskål ur köket och ställt på väg in i vardagsrummet eftersom köksgolvet varit täckt av grönfult porslinssplitter från två lika grönfula koppar ur mmös koppskåp sedan jag slängt dessa i väggen bredvid fönstret. Detta var ett jämt år efter det att mmö köpt en dålig bil och smällt huvudet upprepade gånger i dörren till skafferiet i samma rum medan solen sken ute.
För kanske tre veckor sedan visade de filmen Anger Management på teve. Jag låg på soffan i Stockholm och slökollade och mmö tror jag inte kollade alls. Jag hade sett den innan. Han hade också sett den innan. På vår andra date. Så när jag låg där och blippade frenetiskt mellan kanalerna, tänkte jag på vilken jävla pärs det måste varit för mig att sitta där i soffan som jag aldrig suttit i innan i lägenheten där jag bara kikat in och titta på en jävla starig och som vanligt sexistisk skitfilm och äta indisk hämtmat ut foliekartong med en kille som jag var lite så där nyfiken på och vänta i helvetes många timmar på att bli kysst. Det enda jag kom ihåg var att det var en scen med två män som satt och sjöng i en bil. Mmö kom inte heller ihåg så mycket. Mest för att vi just den dagen haft någon sorts trevlig konversation och att jag har en känsla av att jag redan då tänkte att jag gärna skippat filmen för att jag hellre velat lyssna helhjärtat på vad mannen bredvid mig hade att säga.
Det var senare, då filmen var slut och tallrikarna smetiga av sås och curry som vi lutade oss tillbaka. Och jag tänkte som jag alltid gör att kyssas hade varit trevligt och ändå inte gjort nåt åt det för jag hade en idé om passivitet och vi fortsatte vårt trevliga socialiserande. Det var efter vad som kändes som många timmars om och men som jag kände hur mannen bredvid mig satt ganska nära och sedan, hur han tog min hand som jag avslappnat lagt ner på soffkudden bredvid mig i sin. Och hur vi kikade på varandra och fånlog och sedan satt så en lång stund. Säkerligen smårosiga båda två.
Det var den 29 januari 2004 och det var en torsdag.
The rest is, as you all know, silence.
